Åldrigt oläst IV

Den kristne killen hittade mej i grottan idag igen. Rodnande gav jag honom sanna anledningar att inte delta i hans bön den närmsta tiden.
Rimbaud har redan plöjt de spår jag ständigen faller i när jag tror mej beträda oberörda vidder, och detta gjorde han vid sexton års ålder. Lyckträff säger jag. Jag bara låtsas att han befinnner sig framför mig i sin frånvaro/närvaro. Inte många är detta förbehållet. Det är en sann lyx och en strutsfjäder i hatten att ha vandrat i min anda innan jag kommer med facit och rödpenna. (de tre vilsne männen själen, kroppen, anden). Filtpenna på filt "Beuys är en gammal fjärt".
Så var den biten sagd, därför lämnar vi ilskan och går till sans. Fortsätter med ett ackord.

D7

Det var nån kärring som stod och orerade allehanda krämpor så det ekade i trapphuset. Det inger respekt hos de hukande grannarna kan jag tro. Men vi får se vem som hamnar i helvetet först för evigt. Terrorbalans. Från var och en efter förmåga åt var och en efter behov. Skallig går jag emot isen. Ett morgondopp i pinan. Här blir inget sagt/gjort. Man ska prata som om inget har hänt, det är så det är. Inget händer och därför ska man prata som det vore så. Det är lätt att se hur deras ryggtavlor är frätta av skuggan på väg ikapp.

Har förträngt CSN-återbetalning. Nu kanske fogden kommer. Hoppas han är trevlig, det behövs fler trevliga människor...
Men man får väl en prick och stämplas i nåt protokoll, som det jävla nummer man är.

Cirkusnummer.

Kvällstid flyger vi mot ljusen och bränner bort vingar och pengar på de senaste öppettiderna.
En håla som aldrig tog sig igenom surrealismen. Småtycke och stolpfyllon i ett helt överflödigt Sverige på en planet som knappt syns från de viktigare regionerna av Vintergatan. Ett förbannat ställe. Klagan ekar. Fladdermössen är de enda tillförlitliga vägvisarna i mörkret. Orden är böjliga och tomma såhär framåt ensamhetens timmar i mörker mot Bores högtid.

Det är tid att klämma ut de sista minuterna ur dagens tub.

Åldrigt oläst III

Ett tema kan förfölja mej. Under en period på några dagar kan jag i det som samtalas, det jag läser eller ser på teven komma i kontakt med ett särskilt tema (just nu handlar det om slakteriernas djurhantering). Ämnena varierar i omfång och djup, ibland handlar det bara om ett ord jag just lärt mej, ett namn eller en maträtt. Inte så uppebara ämnen som en terrorattack i New York, som helt uppenbart följer alla, utan små saker som smyger sej på bakifrån och medvetandegör sej i en obehagskänlsa som rubbar min bild av ödet. Det där med ett högre medvetande som planterar tankar i en riktning som är bestämd. Det undre tankelivet bygger bilden mot det yttre, som inte alls håller med, då det förstnämnda tar skepnaden av ett övre väsen i det sistnämnda. I min värld fanns från början inga övre krafter bortom det vi kan nå, dessa avfärdades som vidskepelser och fuffens som användes att kontrollera de godtrogna, oavsett under vilken fana det demonstrerades. På senare år har bland annat rent naturvetenskapliga teorier lagts för mig som talar om att det vi når är bara en bråkdel av det som finns. Även om jag fortfarande håller vid att dessa rörelser (bortom det mänskliga) är något vi inte borde tala om, så förstår jag poängen i att försöka kartlägga dom. Det är en mänsklig uppgift. Att jag tillexempel bär en mockajacka med äkta pälskrage och trots det är beryktad på släktmiddagar och allmänna tillställningar som den envetne vegetarianen. "Jo, men jag äter fisk ibland, för att komma ner på jorden" ursäktar jag. "Grabben är åtminstone inte en såndär vegan". En ursäkt till fiskätandet är att jag kan fiska, alltså ha ihjäl fiskar och har dessutom snuddat tanken att jaga och skjuta en älg eller nåt annat skogsdjur, bara för sakens skull. Jag tror att erfarenheter berikar min självbild, även dåliga. Som det att jag röker cigaretter. Jag som de flesta andra kapitalistgynnarna i tobakseroendet är väl medvetna om alla risker och dåligheter det innebär att bjuda Philip Morris på ytterligare en paraplydrink och en dos politisk makt. Men ändå när suget faller på ligger en pressbyrå aldrig för långt bort. Dåliga vanor och skräcken att vara så sund och hurtig som dom på teve driver åtminstone mej rakt ner i cancerträsket. Jag är bara mänsklig och det bortom mig och mitt släkte ska jag inte befatta mej med. Men så kommer då driften igen, smygande bakom ryggen. Vad är det som händer därute egentligen vad har jag för mål att uppnå som hela tiden trycker mej framåt i en haltande marsch?

Men vad är detta

Det är en eeh Whippet

Kravmärkt

Ja, det är just därför bloggen ä svart med ljus text i passande kulör. För att ni med gammeldagsskärmar inte ska förbruka allt vårt ljus.

Hur det egentligen gick till

Åldrigt oläst II

Sportvrålet är apaktigt men med en symfonisk precision, en 35000-hövdad publik kan inte ha fel. Fotboll är viktigt. Imponerad och överumplad genom ett nålsöga ut på perrongen där underjorden spyr upp folkmassan som ringlar mot Råsundastadion går jag. En handfull poliser står beredda och jag passerar ett fotografi som aldrig kommer bli taget. Sånger och välövda klappverser bryter spontant upp inifrån hjärtat på folkormen. Inifrån hjärtat på fansen. Det är en folkhändelse och det är två folk som möts i bystriden. Numera bara en symbolisk lek, men det finns en blodsmak av allvar därunder. Vi enas av sporten och delas av lagen. De andra räknas inte, inte idag. Pizzan ligger i samma skala som smörjan i teven. Vi väntar på imorgon och på ytterligare katastrofer att prata om här invid Sveas trygga barm. Vi talar om otrygghet och terror, men mer med den inlevelse som tar oss med på äventyr i sagorna och filmerna. Liksom försäkrade om att detta händer inte i min verklighet utan bara i de andras. Jag tittar på genom mitt fönster med färgade karmar. Ok det går inte att klandra de som inte vet. För de vet ju inte. Vad som ska göras är att låta sig veta och där kan inga försvar hålla stånd. Inte vilja se är inte vilja väl. Nu ser den vetskapen jag nämner inte ut som vetskapen om ditt och datt och det man borde kunna, utan mer något i stil med motsatsen. Vad jag inte vet är min begränsning, men också min hud. Och vi är väl bekanta med ohälsan med ett för stort bagage. Ja, är man för fet, dvs har för mycket jox innanför huden, blir det svårare att röra sej och hotet om hjärtfel lägger ett sövande trygghetskomplex över sinnena. Vi tröstar oss med en korvmacka och en pizza till innan sömnen tar oss vidare på färder i världen där kungar och slavar dansar i ett töcken av vinnande koncept. Där sportens känslor går ut över ett mer täckande fält. En verklighet, och en dröm, ledsagandes varandra.

Åldrigt oläst

Det brann i Rogers soffa. En äkta brand gjord av ren eld i en gedigen skinnsoffa från femtitalet. Allt var från femtitalet hos roger. Men inte branden, den var alldeles ny. Roger var bortrest. Katten hade hittat tändstickorna.

Ett strilande stenregn föll över landsbygden och flyttkarlarna hade händerna fulla av varm gröt. Det droppade på möblerna. Lätta brännskador vårdas ömt av skorviga händer. I hemmets lugna vrå där ron regerar i harmoni med tevens insyn. Ett fönster som man bara ser in i från ett håll. Där bodde vi. På andra sidan fönstret. Där vi i lugn och ro kunde kasta dumheter på de blanka ansiktena som immade mot rutan.

Visset ligger tankesäckarna och degar i centralens förvaringsboxar. Taxametrar utan kunder tickar in det nya året och vi avfärdar det gamla för att det inte längre finns.

Det var en gång en blogg

För länge länge sedan skrev en man vid namn Jacob O Lind en blogg om ingenting. Han hade inget att förmedla, inget att lära ut. Vare sig trender eller komik eller dagsaktualiteter fanns i hans blogg. Information saknades, varken stulet eller självlärt material stod att beskådas av den redan till en början sinande skaran läsare. Men så plötsligt en dag uppenbarade sig bloggen på själva nätverket Internet. Den flyttades från pappersbladen i dagböckerna via en kabel rakt in i datormaskinen och nästlade sig ut i det fria informationsflödet. Beblandade sig med mer och mindre tvivelaktiga inlägg, utlägg, flikar, fläkar, länkar och utvik. For i rasande fart från land till land och över de sju haven, in i folkets datorer och ut genom deras kabeltrissor ner på deras golv och vidare ner mellan planken för att slå rot i kommande årtusendens tukt av jordens skorp.
Informationen strömmade till. Plötsligt läste någon det som skrevs.