Sportvrålet är apaktigt men med en symfonisk precision, en 35000-hövdad publik kan inte ha fel. Fotboll är viktigt. Imponerad och överumplad genom ett nålsöga ut på perrongen där underjorden spyr upp folkmassan som ringlar mot Råsundastadion går jag. En handfull poliser står beredda och jag passerar ett fotografi som aldrig kommer bli taget. Sånger och välövda klappverser bryter spontant upp inifrån hjärtat på folkormen. Inifrån hjärtat på fansen. Det är en folkhändelse och det är två folk som möts i bystriden. Numera bara en symbolisk lek, men det finns en blodsmak av allvar därunder. Vi enas av sporten och delas av lagen. De andra räknas inte, inte idag. Pizzan ligger i samma skala som smörjan i teven. Vi väntar på imorgon och på ytterligare katastrofer att prata om här invid Sveas trygga barm. Vi talar om otrygghet och terror, men mer med den inlevelse som tar oss med på äventyr i sagorna och filmerna. Liksom försäkrade om att detta händer inte i min verklighet utan bara i de andras. Jag tittar på genom mitt fönster med färgade karmar. Ok det går inte att klandra de som inte vet. För de vet ju inte. Vad som ska göras är att låta sig veta och där kan inga försvar hålla stånd. Inte vilja se är inte vilja väl. Nu ser den vetskapen jag nämner inte ut som vetskapen om ditt och datt och det man borde kunna, utan mer något i stil med motsatsen. Vad jag inte vet är min begränsning, men också min hud. Och vi är väl bekanta med ohälsan med ett för stort bagage. Ja, är man för fet, dvs har för mycket jox innanför huden, blir det svårare att röra sej och hotet om hjärtfel lägger ett sövande trygghetskomplex över sinnena. Vi tröstar oss med en korvmacka och en pizza till innan sömnen tar oss vidare på färder i världen där kungar och slavar dansar i ett töcken av vinnande koncept. Där sportens känslor går ut över ett mer täckande fält. En verklighet, och en dröm, ledsagandes varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar