Åldrigt oläst III

Ett tema kan förfölja mej. Under en period på några dagar kan jag i det som samtalas, det jag läser eller ser på teven komma i kontakt med ett särskilt tema (just nu handlar det om slakteriernas djurhantering). Ämnena varierar i omfång och djup, ibland handlar det bara om ett ord jag just lärt mej, ett namn eller en maträtt. Inte så uppebara ämnen som en terrorattack i New York, som helt uppenbart följer alla, utan små saker som smyger sej på bakifrån och medvetandegör sej i en obehagskänlsa som rubbar min bild av ödet. Det där med ett högre medvetande som planterar tankar i en riktning som är bestämd. Det undre tankelivet bygger bilden mot det yttre, som inte alls håller med, då det förstnämnda tar skepnaden av ett övre väsen i det sistnämnda. I min värld fanns från början inga övre krafter bortom det vi kan nå, dessa avfärdades som vidskepelser och fuffens som användes att kontrollera de godtrogna, oavsett under vilken fana det demonstrerades. På senare år har bland annat rent naturvetenskapliga teorier lagts för mig som talar om att det vi når är bara en bråkdel av det som finns. Även om jag fortfarande håller vid att dessa rörelser (bortom det mänskliga) är något vi inte borde tala om, så förstår jag poängen i att försöka kartlägga dom. Det är en mänsklig uppgift. Att jag tillexempel bär en mockajacka med äkta pälskrage och trots det är beryktad på släktmiddagar och allmänna tillställningar som den envetne vegetarianen. "Jo, men jag äter fisk ibland, för att komma ner på jorden" ursäktar jag. "Grabben är åtminstone inte en såndär vegan". En ursäkt till fiskätandet är att jag kan fiska, alltså ha ihjäl fiskar och har dessutom snuddat tanken att jaga och skjuta en älg eller nåt annat skogsdjur, bara för sakens skull. Jag tror att erfarenheter berikar min självbild, även dåliga. Som det att jag röker cigaretter. Jag som de flesta andra kapitalistgynnarna i tobakseroendet är väl medvetna om alla risker och dåligheter det innebär att bjuda Philip Morris på ytterligare en paraplydrink och en dos politisk makt. Men ändå när suget faller på ligger en pressbyrå aldrig för långt bort. Dåliga vanor och skräcken att vara så sund och hurtig som dom på teve driver åtminstone mej rakt ner i cancerträsket. Jag är bara mänsklig och det bortom mig och mitt släkte ska jag inte befatta mej med. Men så kommer då driften igen, smygande bakom ryggen. Vad är det som händer därute egentligen vad har jag för mål att uppnå som hela tiden trycker mej framåt i en haltande marsch?